Khalid Malik is a member of the Labour Relief Committee and he is the director of the Labour Education Foundation. He recently went to Sweden where he was interviewed by a trade union journalist
Facklig kamp för ett demokratiskt Pakistan
Khalid Mahmoudi är chef för den pakistanska folkbildningsorganisationen Labour Education Foundation, LEF, som drivs av ett 40-tal pakistanska fackliga organisationer och har stöd av Palmecentret. Han är i Sverige på kort besök, och hamnade mitt i det svenska valet.
- Sverige är ett föregångsland för progressiva människor världen över, vi drömmer om er demokrati och starka fackföreningsrörelse. Därför känns det naturligtvis mycket dystert att rasister kom in i ert parlament, säger han beklagande.
Inom den demokratiska fackföreningsrörelsen i Pakistan är Khalid Mahmoudi en välkänd och mycket respekterad person. Genom LEF har tusentals pakistanska arbetare fått utbildning i facklig organisering, jämställdhet och ledarskap. LEF är bedriver också ett omfattande opinionsarbete för fred.
- Nästan ingen av våra deltagare kan berätta för arbetsgivaren att de är på facklig kurs. Risken finns att de får sparken eller blir trakasserade på annat sätt, konstaterar Khalid Mahmoudi.
Av Pakistans omkring 50 miljoner arbetstagare är drygt 3,5 miljoner, eller cirka 7 procent, med i facket. Rädsla för trakasserier är bara ett av flera skäl till den låga anslutningsgraden. Landets arbetsmarknadslagar är mycket fackföreningsfientliga och utesluter flertalet anställda från rätten att organisera sig fackligt, bland dem den stora och mycket utsatta gruppen lantarbetare och en majoritet av de offentliganställda, till exempel lärare, sjukvårdspersonal, polis och militär. Dessutom är fackföreningsrörelsen splittrad, det finns omkring 8 000 fackliga organisationer och en del av dem styrs i praktiken av arbetsgivarna.
Vad gör att människor ändå vågar gå med i facket?
- Oftast börjar det med ilska över låga löner. De flesta arbetare får inte ens den lagstadgade minimilönen på 7 000 rupier, knappt 700 kronor i månaden, berättar Mahmoudi.
- Minimilönen gäller för åtta timmars arbetsdag. Men oftast måste arbetarna jobba minst tolv timmar om dagen - och får ändå inte minimilönen.
Strejker i protest mot låga löner och usla arbetsförhållanden förekommer, och det händer ofta att polis, militär eller av arbetsgivarna inhyrda gangsters stoppar aktionen med grovt våld. Förra året dödades tre textilarbetare som deltog i en protestaktion, och flera deltagare hålls fortfarande fängslade.
- De flesta pakistanska arbetsgivare är feodala och anser att anställda inte ska ha några rättigheter alls, och regimen stödjer den hållningen. Som fackliga företrädare kan vi inte uppmana våra medlemmar att ta risker som hotar dem eller deras familjer, utan vi måste agera försiktigt. Att förlora jobbet betyder svält och misär för väldigt många, det är den verklighet vi lever i.
- Samtidigt måste vi agera. Fackföreningsrörelsen är den bästa motkraften mot talibaner och andra former av fundamentalism i vårt land. Vi vill ha utveckling, ett modernt arbetsliv och en progressiv stat. Genom att stödja oss stödjer man ett demokratisk Pakistan!
LEFs kurser är 2-3 dagar långa och hålls runt om i Pakistan i hyrda lokaler – eller utomhus om nöden så kräver. Deltagarna rekryteras via LEFs medlemsfack, cirka 25-30 per kurs.
- Grundutbildningen är för nya medlemmar, ledarutbildningen för dem som varit aktiva ett tag – och jämställdhetsutbildningen är för alla – nya och gamla medlemmar, kvinnor så väl som män, skrattar Khaled Mahmoudi.
Han växte upp med en stark mamma som behandlade döttrarna och sönerna lika – i alla fall efter pakistanska mått mätt - och som trots knappa inkomster såg till att alla de fem barnen fick utbildning. Ändå blev den jämställdhetskurs han själv gick för 15 år sedan revolution.
- Jag hade ingen aning om vilka fördomar jag faktiskt bar på. Jag hade inte varit den jag är idag utan den kursen, säger han med eftertryck.
Nu är han med om liknande livsuppgörelser, som lärare på jämställdhetskurserna.
- Det finns män som till en början vägrar lyssna när vi talar om att kvinnor och män är lika värda, men som faller i gråt efter ett tag. Det är när de inser att deras döttrar, fruar och systrar tvings vara med om, enbart för att de är kvinnor i form av diskriminering, sexuella trakasserier, tvång och utnyttjande.
Problemet, säger han, är att kursdeltagarna återvänder till ett arbetsliv och samhälle som är djupt ojämlikt.
- Men all förändring måste börja någonstans!
Redan innan den översvämningskatastrof som just nu plågar landet och hittills gjort 20 miljoner människor hemlösa levde cirka 40 procent av landets totalt 175 miljoner invånare under fattigdomsgränsen. Var siffran hamnar nu vet man inte än, men klart är att det redan mycket utsatta landet är i en katastrofsituation. Vad kan omvärlden göra?
- Jag tror på internationell solidaritet, att vi hjälper varandra över gränserna när det behövs. Nu behöver vi er hjälp, helst via gräsrotsrörelser som verkligen når ut till de drabbade. En dag kanske det är tvärt om, att ni i Sverige behöver vår hjälp!
Under Sverigebesöket har han träffat vänner han lärde känna 1995 när han pluggade ekonomi och körde taxi i Karachi för att klara studierna. Eftersom han kunde engelska blev han anlitad som chaufför åt en svensk delegation med deltagare från Grafiska fackförbundet, Lärarförbundet och Palmecentret som skulle påbörja ett projektsamarbete med facket i Pakistan.
Ju mer han hörde dem berätta om svensk fackföreningsrörelse, desto mer nyfiken och intresserad blev han. Och när han sista dagen fick frågan om han ville bli ekonomiansvarig för projektet tackade han ja. Sedan dess har han ägnat sig på heltid åt facket och LEF.
- Annars hade jag kanske jobbat som ekonom på ett multinationellt företag idag. Men jag ångrar mig inte ett dugg. Tvärt om, att stärka fackföreningsrörelsen är kanske det viktigaste uppdraget man kan ha om man tror på rättvisa och demokrati!
AGNETA CARLESON
Global Reporting
No comments:
Post a Comment